Idag ska inte bara organisationer vara
resilienta – även människorna i dom. Alla
dagar innehåller mer eller mindre stora
stressmoment; vi fastnar i trafiken, spiller
kaffe på tröjan eller glömmer våra nycklar.
Det finns fler stressfaktorer som med- eller
motgång i arbete, nedläggningshot, ekonomi
och relationer. Utöver det måste vi dessutom
hantera oro för klimathotet, terrorism,
zikavirus och skrämmande clowner.
Människan har en fantastisk
återhämtningsförmåga, men varför
hanterar vissa stress, kriser och svåra
förändringar bättre än andra? Forskningen
om resiliens är på frammarch.
Resiliens är komplext
Forskare på King´s College i London
har sammanfattat befintlig forskning
om stress och resiliens. Efter att ha gått
igenom dussintals studier om de neuronala
mekanismerna bakom resiliens inom
neurobiologi, genetik och epigenetik kom
de fram till att det inte går att hitta en
enda fysiologisk mekanism som svarar
för människans resiliens. Resiliens är
komplext. Det handlar om samverkan
mellan biologi och genetik men även
om personlighetsdrag, temperament,
copingstrategier, fysik och socialt
skyddsnätverk.
Signal i vmPFC – men bara hos vissa
Men en grupp forskare på Yale University
tror sig nu ha funnit förklaringen till hur
resiliens gestaltar sig i hjärnan.
Trettio friska vuxna personers hjärnor
scannades medan de tittade på hemska
bilder i sex minuter. Bilderna föreställde
personer som blev hotade med pistol,
misshandlade eller skrämda. De fick
därefter se neutrala bilder, som inte väcker
särskilt mycket känslor, exempelvis en bild
på en stol.
Forskarna fann tre aktivitetsmönster i
hjärnan som reagerade under försöket.
Det mest intressanta fyndet var aktiviteten
i ett område som kallas ventromediala
prefrontala cortex, vmPFC (se Ord &
Begrepp). Det hanterar hotfulla situationer
och den känslomässiga reaktionen. Precis
i början när försöksdeltagarna fick se de
hotfulla bilderna minskade aktiviteten
i vmPFC för att därefter plötsligt bli
hyperaktivt. Forskarna tolkar det som att
området nu var i febrilt arbete med att
hantera och kontrollera den emotionella
responsen. Men det mest spännande var
att detta mönster hos vmPFC fanns
bara hos vissa deltagare.