Tanken om biofili födde grön terapi
Naturen som rekreationskälla har fått allt mer uppmärksamhet. Frågan om det var möjligt att använda naturen för behandling av sjukdomar adresserades för första gången för snart 30 år sedan (Wilson EO, 1984). Wilson lade fram hypotesen om biofili; ”en medfödd känslomässig anknytning mellan människan och andra levande organismer”, vilken initierade en mängd ny forskning om den eventuella nyttan med kontakten människa och natur. En del av biofilin handlar om de terapeutiska fördelar som naturvistelse kan föra med sig, medan landskaps- och miljöpsykologer är intresserade av vad naturliga miljöer kan erbjuda för att minska stress och mental trötthet och därmed bidra till bättre folkhälsa.
I denna systematiska genomgång av litteraturen fann man att sk naturassisterad terapi, exempelvis trädgårdsterapi och vildmarksterapi, kan ha betydande effekter på psykologiska, sociala, fysiska och intellektuella mål för vissa patientgrupper. Fyra av sex studier med mycket hög kvalitet visade positiva resultat och två visade ingen skillnad. Förbättringar sågs hos allt från fetma till schizofreni. Inga negativa biverkningar av behandlingarna kunde påvisas.
Författarna konkluderar att en förvisso relativt liten men vederhäftig forskning stöder att naturassisterad behandling är effektivt och därmed motiverat som en resurs för folkhälsan.
Källa
Annerstedt M et al. Public Health 0:1-18, 2011
